Lundquist, Anders (1803-1853): Endymion och Selene.
Olja på träpannå. Signerad i bläck a tergo: ”A. Lundequist pinx.”, samt med ytterligare ett par noteringar, dels namnet ”g: Düben”, dels en som är svårtydd. Antydan till spricka. Odaterad, men troligen utförd 1821. 30,5 × 27,5 cm. Inramad.
Litteratur: Om konstnärens levnadsöde, se Harald Schiller, ”En drottnings protegé - och hans öde”, Gode herrar och svenske män (1933), s. 229-304.
Anders Lundquists märkliga och ganska svåra levnadsöde har tecknats med sympati av Harald Schiller utifrån 27 efterlämnade dagböcker och anteckningar i Kungl. biblioteket, skänkta av Mandelgren 1893.
Född 1803 i Örebro som son till en torpare och tidigt föräldralös kom Lundquist omkring 1810 till Stockholm på initiativ av drottning Hedvig Elisabet Charlotta som upptäckt gossen 1810 i samband med riksdagen i Örebro. Under lång tid åtnjöt han sedan kungligt beskydd - först av drottningen och efter hennes död 1818 av kronprins Oskar - det enda i hans berättelse som är grundligt otypiskt. Han inhystes som fosterson hos drottningens löpare Johan Norberg och fick till exempel tillbringa sommaren 1811 på Drottningholm. Senare bodde han en tid i Operahuset, där hans fostermor skötte städningen av de förnämsta logerna, medan den 8-årige Lundquist bekantade sig med såväl repertoar som publik. Vad skolgången beträffar undervisades han mestadels av framstående lärare och läste bl.a. franska för den ansedde Louis Paban, som flytt franska revolutionen, hamnat i Sverige av en slump och fått anställning vid Bernadottes hov.
Förhållandena i fosterhemmet var däremot brutala och fattiga, och någon möjlighet att koncentrera sig på studier fanns inte. Det var egentligen konsten som lockade Anders Lundquist, och tack vare drottningen fick han börja teckna för porträtt- och historiemålaren Westin. Kort senare (1816) blev han elev på Konstakademien där han belönades redan för sina första försök och började måla i olja, först kopior av äldre mästare och därefter mer självständiga kompositioner från omkring 1820.
Anders Lundquist ansågs mycket löftesrik men hans bana blev ändå inte den han hoppats. Han kunde aldrig försörja sig på sitt måleri i tidens kalla konstklimat och övergick i stället till att utföra litografier och grafiska tillfällestryck, när han inte kolorerade andras blad, lånade ihop till brödfödan eller pantsatte sina ägodelar. Bilden av Lundquists liv får en märklig kontrast av just den omständigheten att han å ena sidan svalt, förde ett olyckligt, rumlande och karaktärslöst leverne samt satte 11 barn till välden som han inte kunde försörja, och å andra sidan hade tillträde till hovet, undervisade Oskar I:s barn i teckning (1836-48), dekorerade den blivande drottning Lovisas våning på slottet (1849) och under flera år skötte en egen målarskola. Harald Schiller ger trots allt bilden av en man som kämpade mycket hårt för att lägga sitt livs pussel, men som hade att kämpa både mot sin egen svaga karaktär - Schiller kallar honom en lekboll för sitt hjärtas ingivelser - och många andra svårigheter.
Naturligt nog är Lundquists målningar mycket sällsynta. Denna suggestiva bild skiljer sig stort från de torra historiemålningar i tidens anda som han bl. a. visade på Konstakademiens utställningar, och som inte sällan belönades. Den mest kända av dessa föreställer Karl XII:s död, gjorde honom 1834 till agré av Konstakademien, möjligen med stöd av kronprins Oskar, och finns idag på Gripsholm.
Att Lundquist tolkat just Endymion-motivet är inte överraskande. Det är utan tvekan den berömda Endymionstatyn på Stockholms slott som inspirerat honom till denna målning, som torde ha tillkommit 1821, då den 18-årige Lundquist för att få arbetsro erhållit tillstånd att arbeta i slottsmuseet av hovmålaren J. G. Brusell, sedan 1816 kammarförvaltare eller ’garde des tableaux’. I museet utgjorde Endymionstatyn paradnumret i Gustav III:s samling av antika skulpturer. I grekisk mytologi var Endymion en vacker yngling som sov en evig sömn på ett berg, där mångudinnan Selene - i senare tradition Artemis / Diana - upptäckte och förälskade sig i honom. Tillsammans fick de femtio döttrar som rådde över varsin av månens lika många faser. Lundquist varierar detta motiv och tänker sig på typiskt romantiskt manér att det är själva skulpturen i antikmuseet som får liv. Bädden erinrar om statyns bas och miljön är ett valv inomhus, med mångudinnan som strålar in genom ett fönstervalv. Otypiskt låter Lundquist Endymion vara vaken, en ovanlig med inte helt okänd version av motivet. Det är känt att antiksamlingen på slottet förevisades med fackelljus spelande över skulpturerna redan 1787, och senare även under Lars Jacob von Rööks tid som föreståndare. Om Lundquist fått uppleva något liknande är det inte förvånande om Endymion satt den unge konstnärens fantasi i rörelse.
Skulpturen av Endymion hade ganska nyligen grävts fram i Rom när Gustav III förvärvade den 1785. Den blev i Sverige ett omtyckt motiv och en vanlig teckningsuppgift för Konstakademiens elever. På akademiens utställningar förekommer motivet i någon form hos flera konstnärer (tidigast Åkerström 1794) och ’Diana och Endymion’ var även ett av prisämnena 1808. Det lockade åtminstone tre deltagare: Byström, Sandberg och Westin. Motivet har i svensk bildkonst även behandlats av Louis Masreliez, vars laveringar av Endymion bevarats i Nationalmuseum.
Motivet upplevde dock överhuvudtaget en glansperiod under denna tid och Lundquists inspiration kan ha förstärkts från många håll. Vi behöver bara erinra oss två enastående, klassiska Endymiondikter från samma tid, den av Keats från 1818 (’A thing of beauty is a joy for ever’) och den av Stagnelius, som tillkom omkring 1821-23 och därmed är nästan exakt samtidig med Lundquists målning: ”Skön, med lågande hy och slutna ögon / Slumrar herden så ljuvt i månans strålar [...] / När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet / Skall hans lågande själ ej kring sig finna! / Blott i drömmar Olympen / Stiger till dödliga ned.”
Not: Lundquist intresserade sig även för andra skulpturer på slottet och utförde enligt Hultmark & Moselius (s. 219) ett blad föreställande Sergels ’Amor och Psyche’.