Weiss, Peter (Nowawes 1916-1982 Stockholm): Illustration till artikeln ”Revolutionsdrama” av Bertil Malmberg.
Gouache. Signerad ”Weiss”. 16,5 x 22 cm (dagermått). Proveniens: Lars Lundins konstsamling, Enskede. Med utställningsetikett från den stora Peter Weiss-utställningen på Moderna Museet hösten 1991, där bilden möjligen ställdes ut utom katalogen. Lars Lundin anges som utlånare till utställningen. Han började samla konst i ungdomen på 60-talet i Lund, och fortsatte i Stockholm. Han hade en ovanligt säker blick för de enskilda verkens konstnärliga kvalitet, vilket vävde den röda tråden genom hans stora och breda samling av mestadels svensk 1900-talskonst. Efter hans bortgång 2019 har verk ur samlingen donerats till bl. a. Moderna museet Stockholm, Norrköpings konstmuseum och Malmö konstmuseum.
En bild med motiv från franska revolutionen, liksom Weiss’ mest kända pjäs, Mordet på Marat (1964). Gouachen publicerades i Röster i Radio 16, 1951 (15-21 april), sid. 11. I sin artikel presenterar Malmberg revolutionsdramat ”Karmeliterna” av den franske katolske författaren George Bernanos. Pjäsen byggde på ett postumt filmmanuskript som Malmberg bearbetade för Radioteatern, där den skulle sändas på fredag i samma vecka:
”Handlingen försiggår under den stora revolutionen, och utan att referera innehållet, som inte bör plundras på spänning och fräschör, kan jag yppa, att vad diktaren avslöjar är de hemlighetsfulla metamorfoser en mänsklig svaghet kan genomlöpa för trycket av krafter, verkande såväl utifrån och inifrån som ’ovanifrån’. Här är det fegheten som driver sitt offer mot förnedring och självförakt men, när själen hunnit det svarta bottenläget, med ens avkastar sin skepelse av ömklighet och visar sig värdig namnet ’Kristi ångest’: den unga och veka aristokratflickan, som sökt sig till ett karmelitkloster för att finna bot för sin vånda men endast känner sig mer och mer förödmjukad, har blivit ett den dunkla rädslans helgon”.
Malmö stadsteater redogör för handlingen på sin webb: ”Bakgrunden till Karmelitersystrarna är en rad faktiska händelser under den stora franska revolutionen. Nunnorna i det lilla karmeliterklostret i Compiègne förföljdes för sin tro och vann ära för sin ståndaktighet. Då de, sedan klostret upplösts, möttes i hemlighet för att efterleva sin ordens regler, blev de häktade och dömda till döden. Den 17 juli 1794, tre dagar före skräckväldes slut, gick de sexton nunnorna till giljotinen. En av systrarna - Marie de l'Incarnation, blev inte gripen. Hennes berättelse från klosterlivet är en källa av vikt”.
När dramaturgen Peter Ferm skriver om genren ”Franska revolutionen på teatern” (online) handlar det däremot om hur själva handlingen ofta är det minst spännande, eftersom utgången som regel är given: ”En egenhet med dessa revolutionsdramer är att man alltid vet hur det slutar. Genren bär därför i sig fröet till Brechts episka och dialektiska teater. Som publik kan man studera motsättningarna mellan de olika figurerna och deras individuella inneboende motsättningar och koncentrera sig på att förstå varför det går som det går istället för att bara intressera sig för hur det skall gå. När Herbert Grevenius i en inledning till radioföreställningen av Georges Bernanos katolska revolutionsdrama ’Karmelitsystrarna’ 1951 talade om hur pjäsen slutade blev de flesta av kritikerna sura, vilket är svårt att förstå. Pjäser om franska revolutionen slutar i allmänhet med att huvudena rullar. Så här gick det för karmelitsystrarna: /Ljudillustration: Psalmsång och giljotin som faller upprepade gånger/”.
Ej inramad. Monterad i syrafri passepartout med yttermått 50 x 40 cm som passar standardramar. Fotograferad i ram.