Lundberg, Robert (Stockholm 1861-1903 Mörsil): Vänporträtt föreställande konstnären och Lundbergs akademikamrat Carl Johansson (1863-1944).
Akvarell, ovalt format. Osignerad och odaterad. Fäst i passepartout, dagermått 12,6 x 10,4 cm. Konstnärens och föremålets namn i samtida påskrift a tergo. Enkel originalram från ”Aug. Andersson ramfabrik” enligt etikett, yttermått 20,5 x 18 cm.
Förlaga för ett porträtt i trästick som trycktes i Konstakademiens elevtidskrift Palettskrap 1886. Både Lundberg och Carl Johansson studerade på Konstakademien vid denna tid. Samma porträtt illustrerar senare artikeln om Carl Johansson i Svenskt konstnärslexikon. Den graverade versionen skiljer sig från akvarellen i smärre detaljer, såsom en något yvigare frisyr och en konstnärlig kravatt.
Litteratur: Jfr. "Svenskt konstnärslexikon", 3 (1957), sid 286.
På konstens område är Carl Johansson Härnösands store son. Han var född i staden, studerade i början av 1880-talet på Konstakademien och var 1885 den yngste att underteckna Opponenternas berömda protestskrivelse till samma institution. 1886 deltog Carl Johansson i bildandet av Konstnärsförbundet vars program var att i konsten uttrycka det nationella och det provinsiella. Carl Johansson gjorde sig senare känd för stämningsfulla vinterbilder och norrländska landskap. Han deltog med ”Vinterdag i Sverige” på Parissalongen 1889 - Eiffeltornets år - och belönades med en ‘mention honorable’.
En träffande karakteristik av tidens och Carl Johanssons konst gav Thor Hellström i sitt tal vid invigningen av Carl Johanssons minnesrum på Murberget i augusti 1944: ”År 1882 vann Carl Johansson inträde vid Konstakademien endast 19 år gammal. Han förblev elev t. o. m. året 1885. Som vi alla veta blev 1885 ett betydelsefullt år för den svenska konsten, ty då avsände de s. k. ’opponenterna’ sin skrivelse till Konstakademien med reformkrav och det året öppnade parissvenskarna sin första utställning kallad ’Vid Seinens strand’ visande allmänheten de nya strömningarna inom konsten. I Paris hade måleriet växlat färg, en helt ny luft hade trängt in i salongernas utställningssalar. Tavlornas traditionella varma, feta, mustiga färger hade försvunnit, blonda toner dominerade, blått, violett, ljusgrått. Över hela linjen gick en strävan till ljus och luft och till brett målningssätt. En målning skulle ge ett stycke verklighet, skulle ge intryck av en utsikt genom ett fönster. Kompositionssättet hade lämnat de gamla reglerna och verkade nu tillfälligt. Den impressionistiska stilen hade trängt igenom med delikat färgbehandling och ett energiskt valörstudium. Åttiotalet medförde inom svenskt måleri ett uppsving, höjd nivå, stegrad konstkultur. När man nu långt efteråt ser alstren av denna tids konst, som, när den var ny, väckte så mycken tvist och oro och blev så ensidigt bedömd, stannar man i förvåning över dess styrka, friskhet och gedigenhet. […] Med denna korta översikt av konsten från år 1885 ha vi fått en utmärkt bakgrund till Carl Johanssons konst. Vi förstå vilket vårbrus, vilken hänförelse det måtte ha varit för den unge konstnären, då han lämnade akademien och fick vara med om konststriderna, fick bli konstnärsförbundare, fick vara med om ljusets och luftens segertåg och tillblivelsen av vår nationella konst. Allt detta måtte ha satt ett outplånligt spår i hans konstnärssjäl.”